Att vara talesperson för Gröna Bilister är bland det finaste och viktigaste man kan få vara. Trafiken står för vår största klimatpåverkan, gör att luften är olagligt dålig i många av våra städer, bullerstör nästan hälften av Sveriges befolkning, dödar över en miljon människor om året direkt och många fler indirekt. Vilken annan fråga är lika viktig att jobba med?
Lösningarna finns runt hörnet, med effektivare bilar på förnybara bränslen och smartare sätt att transportera sig. Men motkrafterna är många och starka; mångmiljardintressena i fossila drivmedel, bilindustrins önskan att få fortsätta bete sig som man alltid gjort och vår egen identifikation med den klassiska bilen. Därför har en orädd, obunden organisation som Gröna Bilister haft så stor betydelse, i att flytta diskussionen framåt och steg för steg ändra vad som är normalt och godtagbart.
När jag började i Gröna Bilister hade vi året innan haft sju pressklipp – på ett helt år. Ingen kände till oss. Nu är vi en av landets mest inflytelserika miljöorganisationer, långt tyngre än Motormännen och med ständiga förfrågningar från omvärlden om att komma och starta upp systerorganisationer. Vi har varit Årets Lobbyist-finalist och när jag i höstas utsågs till tredje tyngsta opinionsbildare av riksdagsledamöterna var det i grunden ett erkännande av Gröna Bilisters genomslagskraft.
När vi knuffat staten, företagen, kommunerna och privata trafikanter framåt för grönare bilar, mer förnybara drivmedel och minskat onödigt bilanvändande, har det oftare skett med tillropet ”bravo” än ”skäms”. Vi har delat ut Grönt Föredöme till de som förtjänat det, utsett ”Bästa” miljöbil, kommun, drivmedelsbolag, hyrbilsfirma, taxibolag… Detta tror jag är en viktig del av vår framgång och något som många lyfter fram – det är kul att vara med oss eftersom vi inte bara gnäller och skäller. Dessutom är det roligt att få dela ut diplom och korka upp bubbel!
Men visst har vi gjort misstag också. De fem värsta tycker jag har varit:
1. Skyndat vidare. När Sverige var snabbast i världen att byta från fossilt till förnybart började vi – liksom alla andra – alltför snabbt att diskutera nästa steg; elbilen, laddhybriden… Istället för att värna den förändring som redan skett.
2. Släppt in särintressena. Ett årsmöte röstade in en av etanolvärldens främsta förkämpar i vår styrelse. Inte nog med att det blev hetsiga och långa möten, vi fick också en stämpel som etanolkramare och bidrog till den svartvita diskussion som fördröjt omtällningen.
3. Bommat trafiksäkerheten. När en liten, osäker Fiat blev Årets Bil, ställde vi miljö mot trafiksäkerhet på ett oacceptabelt sätt. Vi fick lida för det länge, och har nu långt högre säkerhetskrav för vår utmärkelse än någon annan.
4. Tagit det personligt. Visst har bråken med Lasse Swärd, BilSweden och Motormännen varit roliga – och tvingat dem att skärpa sig – men det är inte givet att det alltid var bästa sättet att driva frågorna framåt.
5. Slarvat med beteendet. ”En grön bilist tar cykeln” har ofta varit vår devis, men vi betonade inte alltid beteendeförändringen tillräckligt, vilket gett några bilden att det räcker att byta drivmedel, så är man i hamn.
Det sägs att man ska sluta när det är som roligast, alternativt när man är på topp, men hur vet man det i förväg? När jag nu slutar som talesperson känns det nästan som att kapa av en del av mig själv – inte bara andra utan till slut jag själv har förknippat mig med Gröna Bilister. Då är det hög tid att göra något annat. Som VD för tankesmedjan Fores kan jag jobba vidare med samma frågor, men från en annan vinkel, kompletterat med vikten av ett öppnare samhälle och av ekonomiska reformer. Det är en ny utmaning för mig. Grönga Bilister måste få vara en ny utmaning för någon annan.
Det finns mycket kvar att göra inom de tre B:na; Bilen, Bränslet och Beteendet. Men för att snabbt komma vidare behövs någon hungrigare, någon som inte är så nöjd ned vad som åstadkommit utan undrar ”vad händer härnäst och varför har det inte redan hänt?”. Kanske är det du?
Vi ses!
Mattias